Jansson - inside out

Ja, det har ju varit f"favorit-mandag" sa jag tankte plocka fram litet gammalt ogongodis (aven detta hamtat fran Ume-arkivet). Aret ar 2004 (val?), plugget kandes tungt, knotten hade borjat lara sig att overleva vintern o frodades salunda i ett unket, injosat, hjarn-uttorkande ling-laboratorium. Inte da kanske sarskilt konstigt att de basta (?) ideerna e de som kommer fram under just de forhallandena… En av de ideer som uppkom ser ni resultatet av har nedan. Det blir litet roligare om man laser in sig en snabbis pa *mummel mummel* X.Clark och hans syn pa kommunikation. 

For er som inte kanner mig sa tankte jag bara brasklappa litet fort med att det inte e riktiga prylar vi fufflar o mepplar med (kanske e overflodig info. men men).

Hereby, I give you "KEK’s alternative view on Joint Activity":

Foljande tankespar fick aran att vara med i Umekoggarnas forsta KVIT-tidning som utkom i en (valdigt) begransad upplaga. Om en sisadar sjuttiatta ar ar nog de tidningarna varda… tja, minst vad de en gang var tryckta pa, eller nat. Tur da att tankar och ideer ar dels oforstorbara (ok, det finns nog en del a-lagare o narkomaner som inte haller med) och ovarderliga (jo, det galler alla ideer inkluderat de "daliga" da de bra ideerna inte skulle betraktas som bra om inte de daliga fanns).

Allt som oftast ar ideer aven upplevelse-bundna pa ett "tidlost oscillerande vis" vilket innebar att det ar en slags "grundide" som - ur ett makroperspektiv sett - standigt aterkommer och uppstar. Hos enskilda individer sker detta kanske i vissa fall inte mer an en enstaka gang, men allt som oftast sa uppkommer samma/liknande tankemonster hos enskilda individer utan att de har nagon spatiell eller emotionell anknytning till varandra. Oftast kan dessa tankar/ideer ha en viss "erfarenhets-triggad" mekanism och kraver att man upplever nagot visst - erfarenhetsbaserad individuell men samtidigt oscillerande i det att flera personer i flera generationer antagligen genomgar vissa gemensamma upplevelser och salunda vissa gemensamma tankar/ideer.

Nog om det. Mer om gammalt:

Det är soligt och varmt. Ljumma vindar spelar mästerligt med pilarnas lövkronor; det mjuka prasslandet ackompanjeras av lövsångarnas sorgsna önskan om biobesök och skapar en finstämmig orkester som kan upplevas av alla som befinner sig under bar himmel. Trots detta befinner sig en särskild utvald skara samlade inne på en kylig, ljusskygg men ack så intressant Saga-teater i Linköpings centrum. Det är återigen dags för KVIT.

På samma sätt som vi delvis upplever ett tidshopp förbi våren och får skymta en framtidsglimt av sommaren när vi åker söderöver (med utgångspunkt från det västerbottniga Umeå) får vi också chansen att göra kunskaps- och inspirationshopp i samband med det informationsutbyte och de dialoger som uppkommer under de årliga KVIT-symposierna. Det hinner bli många möten med många olika individer; chansen att ta till sig nya sätt att se på saker och ting – exempelvis kognitionsvetenskap – uppstår i och med att man stöter på olika uppfattningar om just kognitionsvetenskap, men också rent generellt inser man mångfalden av åsikter och inställningar om diverse olika tankegångar. Just nu kretsar mina tankar kring människorna i den mörka lokal jag befinner mig i: varför är de här? och varför är jag här? Är vi alla kunskapstörstande, vetgiriga individer som inte får nog av att fundera kring spörsmål såsom vad som försiggår i min hjärna när jag spelar tennis eller hur man går tillväga för att lära en robot att spela tennis eller om en blind person direkt skulle kunna spela tennis om synen återfås eller hur det skulle kännas att vara en tennisboll eller hur många gånger jag hinner säga ”tennisboll” på en minut eller om tanten i affären verkligen betalade för sig innan hon knatade ut ur affären med kassen i handen och det lila paraplyet lugnt pendlande vid hennes högersida? Descartes hävdade: ”Jag tänker, alltså existerar jag”. För egen del – och antagligen för de flesta andra koggare – vill jag påstå att det omvända uttrycket ”Jag existerar, alltså tänker jag” passar bättre in. Allt detta tänkande blir så mycket intressantare och mer fruktbart när man börjar dela det med andra; en intressant tanke kan i en ny kontext verka mindre intressant men likväl kan en flyktig, ogrundad idé förefalla värsta genidraget i ett nytt sammanhang – sett ur ett nytt perspektiv. Möten med andra tänkande individer är därför en nödvändighet såväl för att utveckla nya framgångsrika industriella koncept som för att arbeta med sin personliga utveckling eller kanske helt enkelt bara för att ha det trevligt tillsammans och skapa gemensamma minnen.

Men krävs då all denna planering för att möta nytt folk och påbörja nya tankebanor? Glöm inte bort att det går att skapa egna möten med människor när som helst och var som helst istället för att låta dem skapas åt dig och att nya, intressanta, onödiga, roliga tankar inte behöver vara schemalagda för att skapas; de finns alltid där – inom räckhåll för din fantasi.

Hittade litet gammal skapmat idag nar jag flurkade omkring. Fran studietiden i Ume, vilket forvisso inte var for sa lange sedan. Konstigt nog kanns det som att jag fortfarande kan sta for de (flesta) ideerna jag hade da. :P

Somliga brukar säga: livet är en resa. Detta gäller faktiskt på såväl makro- som mikronivå.

Att ta sig från Molkom till Umeå är ett tydligt exempel på en resa – sett ur ett makro-perspektiv. Likaså om man skulle färdas från Bortre Mongoliet till en kibbutz i södra Israel.

Tar man i begrundande den bortgångne tyske politikern Theodor Heuss’ talesätt: ”Att resa betyder att nå ett mål” kan vi finna en något djupare innebörd i just ordet ”resa”. En förändring från ett tillstånd till ett annat som innebär att ett mål uppfylls eller nås är en resa. Då vi anlänt i Umeå med mål att nå Umeå har vi gjort en resa. MEN, lika fullt har jag genomfört en resa på morgonen en kall fredag från mitt studentrum till MA 323 – en resa på ”medel-nivå”.

 Det är dock inte bara spatialt som man kan resa och uppnå mål. Förändringen av ett mentalt tillstånd till ett annat är  – i och med att ett mål uppnås – också det en resa – som en långtidspotentiering t.ex. :) Nu pratar vi om en resa på mikro-nivå.  Detta innebär också att då vi sitter stilla i skolbänkarna och suger in kunskap har vi fullt upp med en massa mentala resor då vi går från ett mentalt tillstånd till ett annat.

När vi studerar gör vi en massa resor på så många plan samtidigt och parallellt – fysiska resor till och från förfester, pluggstunder och KoggKvällar, mentala resor i form av matrissubtraktion, dagdrömning och kreativa framtidstankar. Dessutom är vi mitt uppe i vår utbildningsresa med ett yrke som mål och vår ständiga livsresa pågår dessutom ”utanför” denna resa.

Ett problem som vi snabbt inser uppstår är vår stress och brådska till att uppnå alla våra mål så snabbt som möjligt. Vi vill komma hem från skolan så fort som möjligt, vi vill inte pulsa i meterdjup snö längre än nödvändigt och vi vill att all kunskap innan tentan bara skall hoppa in i hjärnan som genom osmos – det skulle vara drömmen att kunna suga upp kunskap – nå målet – utan att behöva lägga ned en massa onödig tid. Problemet i detta ligger i att skulle inte resan till målet finnas – den långa vandringen på vägen hem efter krogen, de långa pluggtimmarna på skolan när allt skoj händer någon annanstans – så skulle vi inte klara av att leva. Vi skulle leva i en stroboskop-värld där inga händelser varade ens en sekund, då ett mål uppnås omedelbart. Vi skulle vakna på morgonen med mål att mätta vår hunger och ha påklädning som ett sub-mål. Vips så skulle vi vara klädda, vips skulle vi vara mätta och befinna oss i köket, vips skulle vi vara i skolan, vips skulle vi ha sugit upp föreläsningens kunskap, vips hemma igen, vips skulle vi ha ”upplevt-att-vi-hade-skoj-med-polarna” vips så var dagen slut. Eller?? Skulle vi överhuvudtaget ha gått upp ur sängen om vi inte kunde ha extraherat detta genom att uppfylla ett mer abstrakt mål? Eller hade vi någonsin gått och lagt oss?

 Nej, det skulle helt enkelt vara en alltför dyster värld att leva i. Betänk – kära vänner – vad H.C Andersen en gång sade: ”Att resa är att leva” och tag fasta på det. Det är resorna som är livet, då dessa har den temporala utsträckning som de uppfyllda målen ej har.  

Gör inte misstaget att vara så fokuserade på målet så att ni inte går miste om att resa – att leva i detta nu. Jag har personligen gjort det ett antal gånger och det gagnade mig föga.

En resa är en personlig upplevelse men likväl färgad av den omgivning som man befinner sig i. Det är mer trivsamt att resa i en befolkad get-luktande buss mot vad det är att ensam vandra genom en saltöken. Därför skulle jag nu vilja tacka er alla i min klass – och alla de andra som varit närvarande på min resa så här långt. Ni luktar inte lika illa som en get – det är nog snarare jag som står för lukten är jag rädd – men ni har visat er vara lika stöniga då ni går kvar denna luddiga men intressanta utbildning som jag.  

Ett stort tack till er alla och med en önskan om att er resa såhär långt varit lika angenäm som min samt att ni fortsätter att leva resan och inte fastnar i en måljagande tillvaro.

*skål*