Jansson - inside out

Hittade litet gammal skapmat idag nar jag flurkade omkring. Fran studietiden i Ume, vilket forvisso inte var for sa lange sedan. Konstigt nog kanns det som att jag fortfarande kan sta for de (flesta) ideerna jag hade da. :P

Somliga brukar säga: livet är en resa. Detta gäller faktiskt på såväl makro- som mikronivå.

Att ta sig från Molkom till Umeå är ett tydligt exempel på en resa – sett ur ett makro-perspektiv. Likaså om man skulle färdas från Bortre Mongoliet till en kibbutz i södra Israel.

Tar man i begrundande den bortgångne tyske politikern Theodor Heuss’ talesätt: ”Att resa betyder att nå ett mål” kan vi finna en något djupare innebörd i just ordet ”resa”. En förändring från ett tillstånd till ett annat som innebär att ett mål uppfylls eller nås är en resa. Då vi anlänt i Umeå med mål att nå Umeå har vi gjort en resa. MEN, lika fullt har jag genomfört en resa på morgonen en kall fredag från mitt studentrum till MA 323 – en resa på ”medel-nivå”.

 Det är dock inte bara spatialt som man kan resa och uppnå mål. Förändringen av ett mentalt tillstånd till ett annat är  – i och med att ett mål uppnås – också det en resa – som en långtidspotentiering t.ex. :) Nu pratar vi om en resa på mikro-nivå.  Detta innebär också att då vi sitter stilla i skolbänkarna och suger in kunskap har vi fullt upp med en massa mentala resor då vi går från ett mentalt tillstånd till ett annat.

När vi studerar gör vi en massa resor på så många plan samtidigt och parallellt – fysiska resor till och från förfester, pluggstunder och KoggKvällar, mentala resor i form av matrissubtraktion, dagdrömning och kreativa framtidstankar. Dessutom är vi mitt uppe i vår utbildningsresa med ett yrke som mål och vår ständiga livsresa pågår dessutom ”utanför” denna resa.

Ett problem som vi snabbt inser uppstår är vår stress och brådska till att uppnå alla våra mål så snabbt som möjligt. Vi vill komma hem från skolan så fort som möjligt, vi vill inte pulsa i meterdjup snö längre än nödvändigt och vi vill att all kunskap innan tentan bara skall hoppa in i hjärnan som genom osmos – det skulle vara drömmen att kunna suga upp kunskap – nå målet – utan att behöva lägga ned en massa onödig tid. Problemet i detta ligger i att skulle inte resan till målet finnas – den långa vandringen på vägen hem efter krogen, de långa pluggtimmarna på skolan när allt skoj händer någon annanstans – så skulle vi inte klara av att leva. Vi skulle leva i en stroboskop-värld där inga händelser varade ens en sekund, då ett mål uppnås omedelbart. Vi skulle vakna på morgonen med mål att mätta vår hunger och ha påklädning som ett sub-mål. Vips så skulle vi vara klädda, vips skulle vi vara mätta och befinna oss i köket, vips skulle vi vara i skolan, vips skulle vi ha sugit upp föreläsningens kunskap, vips hemma igen, vips skulle vi ha ”upplevt-att-vi-hade-skoj-med-polarna” vips så var dagen slut. Eller?? Skulle vi överhuvudtaget ha gått upp ur sängen om vi inte kunde ha extraherat detta genom att uppfylla ett mer abstrakt mål? Eller hade vi någonsin gått och lagt oss?

 Nej, det skulle helt enkelt vara en alltför dyster värld att leva i. Betänk – kära vänner – vad H.C Andersen en gång sade: ”Att resa är att leva” och tag fasta på det. Det är resorna som är livet, då dessa har den temporala utsträckning som de uppfyllda målen ej har.  

Gör inte misstaget att vara så fokuserade på målet så att ni inte går miste om att resa – att leva i detta nu. Jag har personligen gjort det ett antal gånger och det gagnade mig föga.

En resa är en personlig upplevelse men likväl färgad av den omgivning som man befinner sig i. Det är mer trivsamt att resa i en befolkad get-luktande buss mot vad det är att ensam vandra genom en saltöken. Därför skulle jag nu vilja tacka er alla i min klass – och alla de andra som varit närvarande på min resa så här långt. Ni luktar inte lika illa som en get – det är nog snarare jag som står för lukten är jag rädd – men ni har visat er vara lika stöniga då ni går kvar denna luddiga men intressanta utbildning som jag.  

Ett stort tack till er alla och med en önskan om att er resa såhär långt varit lika angenäm som min samt att ni fortsätter att leva resan och inte fastnar i en måljagande tillvaro.

*skål*